För att göra ett hål till en hålkamera behövs det någon form av tunn plåt. Mässing är ett utmärkt material, sägs det, men jag har inte lyckats få tag på det. I stället har jag använt aluminiumplåt från en ölburk. Jag klipper till en lagom stor bit som är lätt att hålla vid operationen. Med en tuss stålull slipar jag bort färgen och ytbehandlingen från plåtbiten. Gnid lite extra så plåten blir så tunn som möjligt. Tunnare plåt betyder aningen skarpare bilder så vitt jag förstår.

För att åstadkomma själva hålet behövs en nål. En så tunn och spetsig nål du kan finna. Genom att snurra nålen borrar jag väldigt försiktigt ett pyttelitet hål i plåtbiten. Det ska bara bukta ut på motsatta sidan. Nu vänder jag plåten och slipar ned utbuktningen med hjälp av stålullstussen. Känn med fingertoppen. Jag gör detta i etapper för att få hålet så litet som möjligt och på båda sidorna. Kan jag få det mellan 0,2 och 0,3 mm är det bra. Hålets diameter ska sättas i relation till brännvidd och negativstorlek. Läs vidare hos pinhole.cz och mr pinhole.

Jag märkte ganska snart att det var stört omöjligt att hålla nålen rakt och att överhuvud taget snurra den med hjälp av bara fingrarna. Jag fick ingen kraft i fingrarna och ingen precision heller. Nålen svängde fram och tillbaka och resultatet blev ett trattliknande hål. Inte bra. Lodrätt ska det vara! Efter lite googlande och ebayande hittade jag detta verktyg som kallas ‘pin-vice’ vilket skulle kunna översättas med ‘nålstäd’ eller varför inte nålhållare.

Jag trycker in nålen i ett fäste som liknar en chuck och drar åt. Överdelen roterar och hela anordningen gör borrandet lätt som en plätt.

Det är bra om hålet är rent och fritt från skräp. Omöjligt att se med blotta ögat. Jag råkar ha ett litet mikroskop som förstorar 50x. Med hjälp av det kan jag kontrollera hålets kanter och även mäta storleken eftersom mikroskopet har en inbyggd mätskala. Ser jag att det sitter skräp i hålet, så petar jag försiktigt med nålen och försöker även blåsa bort skräpet. Och kontrollerar igen.